Runt om i Egypten fortsatte igår protesterna och demonstrationerna.

Något av det mest påtagliga under den pågående revolten har varit Muslimska brödraskapets undanskymda roll.

Först i fredags började bröderna synas på allvar under protesterna.

I måndags kom beskedet att organisationen står bakom Nobelpristagaren Mohamed ElBaradei, som försöker samla den spretiga oppositionen och skapa en bred koalition mot regimen.

Positionerna flyttas sakta fram.

Att brödraskapet valt att ligga lågt kan till stor del förklaras av den självbevarelsedrift som blivit en del av rörelsens DNA efter decennier av stenhård repression.

Egyptiska makthavare, från Gamal Abdel Nasser och framåt, har slagit till skoningslöst mot brödraskapet när de sett sin ställning hotad.

Muslimska brödraskapet är den största och överlägset bäst organiserade oppositionsrörelsen i landet. Det är en gräsrotsrörelse som erbjuder något som liknar ett socialt skyddsnät, vilket den egyptiska staten kapitalt misslyckats med att skapa.

Rörelsen är på en gång social, religiös och politisk. Dess metod är att islamisera politiken via samhället, inte att islamisera samhället via politiken.

Muslimska brödraskapet är enligt Nationalencyklopedin ”en fredlig, kompromissvillig och parlamentariskt sinnad rörelse”.

Den senaste tiden har organisationen ofta liknats vid Turkiets AK-parti under ledning av premiärminister Recep Tayyip Erdogan, eller jämförts med Europas kristdemokratiska partier.

Så varför oroa sig?

Och varför förutspår regimen i Teheran, enligt Irans utrikesminister Ali Akbar Salehi, att revolten i Egypten skall bidra till att skapa ett islamiskt Mellanöstern?

Kanske för att brödraskapets mål fortfarande är att bygga en islamisk stat, styrd av islamiska principer, där religiös lag, sharia, begränsar demokratin.

I rapporten The Egyptian Muslim Brotherhood, utgiven av Carnegie Endowment for International Peace förra året, noteras att organisationen är tydlig med att kvinnor och icke-muslimer inte kan inneha ledande positioner i en islamisk stat.

Sex av tio ledande befattningshavare i näringslivet tror att Socialdemokraterna mist sin dominerande roll i svensk politik för gott.

Välgrundat eller önsketänkande?

Novus Opinions nya undersökning fick i varje fall citatmaskinen Göran Persson (S) att gå igång.

”Det är frestande att recensera det politiska omdömet hos cheferna i näringslivet”, sade förre statsministern på ett seminarium i Stockholm igår. Själv tror han att S – rätt skött – åter kan vara landets största parti redan till årsskiftet.

Men vem är rätt skötare?

Partikongressen och valet av ny partiledare närmar sig, men Persson vill inte peka ut några personliga favoriter.

Näringslivstopparna föredrar Thomas Bodström. Oklart varför. Den tidigare justitieministern har inte profilerat sig i näringslivsfrågor och är långt ifrån favorittippad till posten.

Möjligen är det – som Novus Opinions Arne Modig påpekar – Bodströms popularitet bland allmänheten som märks även hos företagsledarna. Visst borde de lyfta fram någon särskilt företagarvänlig kandidat, men en sådan är inte lättfunnen inom socialdemokratin.

Med sina rötter i fackföreningsrörelsen har S historiskt haft en njugg inställning till ”kapitalet”. Och hållningen har aldrig riktigt förändrats, även om partiföreträdare på senare år ibland sjungit entreprenörernas lov.

I det borgerliga lägret är synen på näringslivet mer positiv, åtminstone retoriskt. Politiskt har det under alliansens styre inte gjorts särskilt mycket för att få företagsamheten att blomstra.

Detta blir särskilt beklagligt när arbetslösheten nu tycks bita sig fast på höga nivåer, trots rekordhöga tillväxttal.

Socialdemokraterna kan åter bli störst genom att fokusera på full sysselsättning, framhöll Persson på seminariet.

Så kan det vara, men det är förstås en väsentlig skillnad mellan att tala om att skapa fler jobb och att göra det på ett trovärdigt vis. Det senare misslyckades Persson själv med, vilket kostade honom valsegern 2006.

Mycket skulle vara vunnet för S om partiet i hög re grad bejakade sambandet mellan ett livskraftigt näringsliv och en stark offentlig sektor.

Sverige skall tillhöra den europeiska eliten när det gäller arbetslöshet, försäkrade finansminister Anders Borg (M) i Ekot igår.

”Mot slutet av den här mandatperioden, om det inte inträffar en ny kris, så bör det kunna finnas förutsättningar för att komma ner mot en fem procent eller så.”

Om det är ett löfte så är det ett löfte med mer än en nödutgång.

”Det är en optimistisk prognos. Vi har inte varit nere på de nivåerna de senaste tjugo åren”, kommenterade Nordeas chefsanalytiker Torbjörn Isaksson.

I Konjunkturinstitutets senaste rapport från december spås att arbetslösheten sjunkit till cirka 7 procent år 2014.

Men Borg borde inte tveka. Regeringen behöver ett tydligt mål för sin politik denna andra mandatperiod, som inletts håglöst. Vad är lämpligare än att försöka återföra Sverige till något som åtminstone påminner om full sysselsättning?

Inget är viktigare för att bryta det utanförskap som hotar att slita isär Sverige än att ge människor möjlighet att försörja sig genom eget arbete.

Efter en snabb nedgång ligger den öppna arbetslösheten idag på 7,8 procent. Då kan en nivå på 5 procent om tre år inte ses som ett ouppnåeligt mål, inte ens djärvt.

I sin regeringsförklaring den 22 mars 1996 satte dåvarande statsministern Göran Persson (S) upp målet att på fyra år halvera den öppna arbetslösheten till 4 procent.

Det där är lika sannolikt som att böckling blir hela världens favoritmat, skrockade Lars Tobisson, som då var stand-in som partiledare för Moderaterna medan Carl Bildt släckte pyrande bränder på Balkan.

Böckling blev aldrig världens favoritmat. Men Persson nådde sitt mål. Om än med nöd och näppe och viss statistisk fingerfärdighet. I oktober 2000 uppgick den öppna arbetslösheten till 3,75 procent.

På bara några år har den svenska ekonomin gått från att vara en i flocken av svultna strykarkatter till att ryta med tigrar som Kina och Indien. I slutet av 2010 nådde bnp-tillväxten 6–7 procent i årstakt.

Zwiesel. Maria Pietilä Holmner var på väg mot säsongens tredje världscupseger, men bara några portar från mål i slalomtävlingen i tyska Zwiesel missade svenskan en port. Hon fick stanna till, klättra upp och tappade massor av tid.

Vid den sista mellantiden hade svenskan varit i ledning med nästan en halv sekund. Nu var hon i mål som åtta, knappt tre sekunder efter segrarinnan Marlies Schild.

Schild svarade för ett suveränt andraåk och var överlägset snabbast i det andra åket. Hon vann med knappt sju tiondelar till godo på slovakiska överraskningen Veronika Zuzulova. Finländskan Tanja Poutiainen blev trea, 1,78 efter.

Frida Hansdotter slutade på elfte plats. Hon låg tolva efter det första åket och blev till slut distanserad med 3,57 av segrarinnan.

Therese Borssén låg sjua efter det första åket, men var en av många som körde ur i det andra åket.

Det är trångt, varmt och fullt av folk. Redan några meter in i Stora salen har novischerna samlat på sig kassar, broschyrer och reklampennor i stora mängder.

– Massor med gratis godis, säger en kille till sin kompis och mumsar vidare mellan borden.

Hälsningsgillet är mässan där studentorganisationer och företag säljer in sin grej till de nyaste studenterna med lock och pock. Här träffar de nya andra novischer, men framför allt minglar de med dem som redan lever studentlivet till vardags. Alla med minsta intresse för studenter fanns på plats och det finns massor att välja på.

– Tjena! Har ni hört talas om Gröna studenter? Vi ses en gång i veckan och diskuterar globala miljöfrågor, säger Martin Åstrand för minst tjugonde gången.

Peter Kjärsgård och Sandra Feif stannar till och får ännu en informationslapp till samlingen. De har precis börjat studera pedagogik respektive kriminologi.

– Här är ganska mycket och man vet inte vad allt handlar om, säger Peter Kjärsgård.

En tjej i sjuksköterskekläder sveper förbi och bjuder på småkakor ur en burk märkt med "smittförande". Toddyspexarna värvar på sitt sätt.

– På söndag har vi brunch, skriker en nationsinformatör för att överrösta sorlet.

Anna Sterner värvar medlemmar till sydskånska nationen. Hon tittar med låtsat missnöje på Peter Kjärsgård när han berättar att han redan valt krischansta nation.

– Det är bra med direktinformationen här, det blir mer personligt, säger Anna Sterner och fortsätter med reklamlapparna.

Peter Kjärsgård har efter tio minuter dragit en slutsats han inte är ensam om.